En väldigt efterlängtad dag

Imorgon är Dagen här med stort D. Då är det nämligen äntligen dags för min dotter Josefines Londonresa, för att få se och uppleva sina älskade idoler "One Direction".

Konserten är på tisdag och Josefine och de andra tre tjejerna plus medföljande pappor, kommer att spendera tre dagar i London. Självklart har konserten absolut största betydelse, men därefter är det nog även shoppingen som lockar så de kommer nog att ha fullt upp.

Just nu är det en mycket förväntansfull, nervös, vimsig, fnittrig och sist men inte minst LYCKLIG 15-årig tjej, som packar för fullt inför i morgon.

Påskpyssel

Påsken är här, redan skärtorsdag idag. Dagen startade med brödbak, fröbrödet som är så supergott och enkelt att baka. När jag ändå stökade ner köket var det lika bra att sätta igång med det andra pysslet inför påsk nämligen att göra och steka köttbullar och sist men inte minst: lägga in sill.

Vad himla smidigt det var med 5-minuters sill! Hade jag vetat det, hade jag köpt mer och gärna gjort fyra-fem olika sorter när det nu var så enkelt, men nu fick jag nöja mig med två olika; paprikasill och krämig romsill. Man ska ju orka äta upp det också. Det ska bli spännande att smaka på påskafton!

Just nu sitter Jonis och jag på altanen och solen lyser även om det inte är så varmt tyvärr. Det är en kylig vind som sveper förbi lite då och då. Jag hoppas vi får en fin påsk med åtminstone lite vårkänsla!

Fotograferingsdags!

I dag är det dags för Jonis att bli fotograferad. Simon och Josefine blev fotograferade när de var 8 månader och självklart vill vi ha fotat vår lille Jonis vid samma ålder.

Simon 8 månader

Josefine 8 månader

Fotostudion vi har valt är den samma där vi tog våra bröllopsbilder och gravid/nyföddbilderna i somras, nämligen på Studio CK i Kungsbacka. Fotografen Cecilia Kristofersson är otroligt skicklig och gullig. Hon tar alltid fram det bästa i ens personlighet, hittar på speciella och unika saker och är samtidigt lyhörd för hur man själv vill ha det. Man känner sig naturlig och avspänd när man blir fotad och det är viktigt tycker jag.

Maj 2009

I vecka 38

Puss på dig älskade Jonis 2 veckor

Nu är det bara att hoppas på att även Jonis känner sig avspänd och naturlig idag när det är dags för honom.

Det är inte lätt att välja kläder till sitt barn, som man vill ha på fotot, men jag blev mycket glatt överraskad när jag letade efter nåt helt annat i en undanställd kartong en dag. I kartongen hittade jag nämligen ett par klassiskt randiga snickarshorts som Simon har haft när han var i Jonis ålder. Så roligt! Vilken nostalgi! Självklart föll ett av klädvalet på dessa speciella shorts.

Klassiska snickarshorts med nostalgikänsla

Det andra klädvalet blev vit skjorta och ett par andra shorts. Självklart blir det barfotafoto, det gulligaste jag vet. Särskilt när man som Jonis har så knubbiga och goa små ben och fötter.

Visst är det underbart med barnporträtt? Minnen för livet och så kul att kunna se likheter mellan sina barn eller kanske med sig själv när man själv var liten...

Mats runt ettårsåldern

Jag, runt 7-8 månader

Spring dig klok, kreativ och lycklig

Det måste vara viktigt för alla människor att syssla med något man tycker om på sin fritid. Att få lov och ta sig den tiden och se det som lika nödvändiga behov som sömn och mat.

Om man ser sitt liv som en gungbräda, där det på ena sidan finns måsten och ansvar som jobb, laga mat, städa, betala räkningar, handla, etc. och där det på andra sidan finns sånt som man väljer att göra för att man mår bra av och för att man själv väljer att man vill göra det. Det är lättsamma och rofyllda saker, så som olika fritidsaktiviteter och hobbys, umgås med sin familj, träffa vänner, shoppa kul saker etc. Väger det någorlunda lika på gungbrädan går livet antagligen mycket bättre och lättare än om ena sidan (antagligen ansvarssidan, för oss vuxna!) är för tung.

För mig är löpning en av de viktigaste sakerna på "frivilligsidan". Ja, så klart inte viktigare än min familj, men ändå så pass viktig för att jag ska fungera bra som människa. Förutom att löpningen håller kroppen och konditionen i trim är löpningen min alldeles egen stund där jag kopplar av under en timme (eller ibland en och en halv eller till och med två, om tiden finns)

Jag älskar att springa, få frisk luft och samtidigt få lyssna på musik eller tvärtom, att bara få ha det tyst, höra fågelkvitter och få chans att tänka. När jag kommer hem och har duschat känner jag mig alltid lugn och harmonisk. Tänk, vad enkelt det är egentligen! Bara på med kläderna och skorna och sen ge sig ut. Det behövs ingen bilresa eller större planering för att få tränat. Det krävs inget sällskap och kostar inget mer än det du har på dig och kanske telefonen med Spotify på. Du kan egentligen ge dig ut och springa när som helst och inom en och en halv timme är du färdigtränad och duschad och så utvilad, fast kroppen ändå har fått jobba hårt.

Det finns heller inte nån stund som när jag är ute och springer, då jag kommer på så bra idéer. Ofta har jag kommit på de mest kreativa uppgifterna till mina elever när jag är ute och springer. Inte sällan kommer mina lektionsplaneringar till under mina löprundor.

Det händer också att jag kommer på saker som jag har glömt av och som jag efter löpningen tar jag tag i och inte glömmer igen.

Jag hittar ofta lösningar till olika problem, stora som små, undertiden jag springer. Inga problem känns längre så allvarliga och stora när jag har sprungit en stund och samlat tankarna. Alltså får sig inte bara kroppen träning när jag springer, utan även hjärnan.

Så sammanfattningsvis kan jag påstå att löpning ger mig ett oroligt gott välbefinnande för både kropp och själ. Hoppas att du också har hittat just DIN aktivitet /intresse för att må bra både kroppsligen och mentalt. Om du inte har hittat det, lägg ner lite tid på att hitta det och pröva lite olika saker. Du kommer inte att ångra dig.

Toan klar!

Titta! Toan är klar och vi blev jättenöjda! Så fult och otrevligt det har varit på den toan ända sen vi köpte huset så är det verkligen ovanligt och konstigt att komma in där nu när allt är så nytt och fräscht. Mats har kämpat och nästan legat dubbelvikt med sin 2 meters långa kropp inne i det 1 1/2 kvadratmeter lilla utrymme och på kuppen fått ont både här och där, men nu är det alltså klart!

Fulltecknad torsdag

Igår var vi på språng hela torsdagen. Morgonen startade med att vi fick stressa för att hinna till Mammacoren på Friskis till klockan tio. Jag vet inte varför det blev så knappt med tid. Vi gick upp halv åtta som vi brukar göra, för att åka hemifrån vid senast kvart över nio, men helt plötsligt var klockan tjugo över nio och då hade jag inte ens packat alla saker som vi skulle ha med.

Inte förrän 9.43 satt vi i bilen så jag visste redan innan att vi inte skulle vara på Friskis förrän tidigast fem över tio. Vi som brukar vara där senast tio i i vanliga fall för att hinna ta en matta i lugn och ro, hinna byta om och ta det lite lugnt innan...

Tio över tio kom vi inrusandes på Friskis och då visade det sig att mitt årskort precis hade tagit slut. Det tog ytterligare tid innan jag hade fixat detta. När vi äntligen var på plats inne i salen, var det ändå värt stressen, eftersom det är så roligt på Mammacoren, tycker jag. Jag älskar verkligen att träna och röra på mig. Jag tror även att Jonis tycker det är kul på coren. Idag var Jonis mest fascinerad av lamporna i taket och bebisen bredvid visade sig vara mycket intressant också.

Efter coren åkte vi till ICA Maxi och handlade lite som behövdes, men egentligen blev det Maxi mest för att fördriva tiden fram till 12, då vi hade bestämt träff med Carina och Wilda på Östanvindsgatans Öppna förskola.

På denna Öppna förskola är det extra trevligt med den långa sångsamlingen med bebisarna tycker jag. Det är också kul att träffa och prata med nya mammor som man inte känner igen sen innan. Nackdelen är verksamheten är i en ganska liten lokal. De få gånger vi har varit där har det varit ganska många föräldrar med barn där, så ljudnivån blir betydligt högre än på babyrytmiken i Åsa. Det blir mycket intryck för de små när det är så livlig miljö på liten plats. Det märks att Jonis är trött på ett annat sätt än han är annars.

På kvällen var det dags för Josefine att spela träningsmatch mot Varla, så då åkte vi tillbaka igen till Kungsbacka. Det kändes nästan som att vi bara var hemma och kastade i oss maten och sen satte oss i bilen igen. Det märktes att det har varit en mycket intensiv dag, för Jonis var inte på något strålande innebandysupporthumör som han brukar vara. På väg hem sedan somnade han igen för att sedan vakna igen och vara helt övertrött. I med välling och sen i säng, men då var han så ledsen så han totalvägrade att sova i sin egen säng. Så nu har jag en liten snarkande gosse bredvid mig i sängen. I natt hoppas jag att Jonis sover hela natten, utan att vilja ha mat eftersom att även morgondagen bjuder på diverse aktiviteter och vi ska upp redan halv sju. Zzzzz... God natt!

Avundsjuka Alfons

Vår goa, men mycket avundsjuka katt Alfons

Alfons är avundsjuk på sitt småsyskon. Ända sedan min mage började bli större och det började röra på sig där inne, har Alfons gått omkring och betett sig underligt mot mig, blängt och struntat i att komma när jag ropar på honom. Han slutade att vilja ligga hos mig i soffan på kvällarna. Han började göra saker som han visste inte var okej, som att gå omkring och spatsera på bardisken i köket till exempel.

När sen Jonis föddes och vi kom hem från BB, var våra andra katter Otto och Millan, så småningom nyfiket framme och nosade på det lilla underverket, (även om de var rädda) medan Alfons tog lång tid på sig med att komma fram. Det var som att han inte var intresserad för fem öre över vem som hade förändrat hela familjen och hela livet för alla i familjen.

Efter ett tag visade det sig att Alfons ändå var lite intresserad av Jonis. När han trodde att ingen såg, smög han försiktigt och fegt fram och spanade på Jonis i babysittern eller på täcket. Råkade Jonis röra på sig exakt då, fullkomligt studsade han tillbaka precis som att han blivit träffad av en stöt allra minst. Allt eftersom, fortsatte Alfons sen att göra dumheter precis som att han trotsar alla förbud och sätter sig över reglerna som alltid har gällt. Han har bara fortsatt att helst ignorera Jonis och bara blänga på honom.

Nu när Jonis är äldre, har Alfons märkt att den där lilla människan som förändrade allt, plötsligt kan röra sig och ta sig fram ganska bra (i gåstolen) och komma efter honom. Den lilla människan kan också ge upp höga tjut, samtidigt som en eller annan leksak kan komma flygandes alldeles nära när man som bäst står och äter eller sitter och tvättar sig. Huuu! Så hemskt!

Vid ett tillfälle, när Alfons låg och sov sin allra fridfullaste skönaste djupa sömn, råkade Jonis (innan jag hann fram) plötsligt få ett tag i pälsen på ryggen på katten. Det här blev för mycket för Alfons. Efter det, är det riktigt ordentligt sura, blängande blickar som gäller, på både mig och Jonis. Vi är inte vatten värda för Alfons längre, det syns på lång väg.

Det värsta är att Alfons rädsla, osäkerhet och avundsjuka inför Jonis, nu även verkar ha utvecklats till aggressivitet. Härom kvällen kände sig Alfons av någon anledning trängd av Jonis och såg då plötsligt ut som att han var beredd att gå till anfall. Mats sträckte ut handen instinktivt för att hålla bort Alfons från Jonis, då Alfons plötsligt nafsade till Mats i handen..! Inte allvarligt, men tillräckligt för att man ändå ska bli orolig för hur det ska bli i framtiden. Hur blir det när Jonis på allvar springer och jagar Alfons? Kommer katten att klara av att springa undan som våra andra katter gör eller kommer han att göra utfall?? Fy, detta är hemskt... Goa, goa Alfons som alltid har varit vår allra goaste och keligaste katt. Vad har hänt med honom? Hur kan ett djur bli så här himla svartsjuk?

Nu försöker vi på alla sätt med terapi av avundsjuk kattstorebror här hemma. Vi får helt enkelt rikta mycket uppmärksamhet till Alfons en period nu. Vi får ge honom massa kärlek, gos och kel och extra smaskig mat. Vi måste få honom att känna sig speciellt utvald och älskad, så får vi hoppas att det hela utvecklar sig till det bättre, att samma gamla goa Alfons kommer tillbaka igen.

Alfons som ganska liten, för tre år sedan

Alfons i lektagen

Vår! Äntligen!

Idag har vi suttit på altanen för första gången i år, underbart! Jonis såg dig helt förundrat omkring när jag satte ner honom ute på lektäcket. Först tyckte han att ljuset var jobbigt för ögonen, men han vande sig snabbt. Stackarn, han är inte bra än helt och hållet från förkylningen. Näsan rinner oavbrutet, andningen är rosslig och hostan likaså till och från, men solen och frisk luft kan nog inte göra något värre tror jag.

Under tiden Jonis sov i vagnen passade jag på att läsa. Jag har snart läst ut boken nu. (Den har blivit betydligt bättre nu, som tur är) Det var längesen jag fick en så lång stund att läsa, Jonis sover ju aldrig så länge eller så brukar jag ju vara ute och gå med honom.

Mats har jobbat hela helgen med toan och är snart klar. Det blir jättefint, men jag tycker synd om Mats som bara har grejat och jobbat hela helgen och som ska jobba och vara inomhus hela veckan som kommer. Samtidigt vet jag att han tycker om när det är klart och ser resultatet.