Kall onsdag & varm soppa

Idag är det fortfarande blåsigt ute och verkligen jättekallt! Vi gick en promenad på förmiddagen och i motvind kom jag knappt fram med vagnen. Tur att Jonis ligger varm och skyddad nere i åkpåsen. Jonis blir så utvilad och på gott humör när vi har varit ute och gått. Han älskar frisk luft precis som sin mamma antagligen.

Jonis klar för promenad

Igår när Jonis och jag var i Kungsbacka och gick förbi Fyren, Kulturhuset, kom jag att tänka på den helt ljuvligt goda fisksoppan som de har på kaféet där. Nu råkat det vara så att jag har receptet till denna underbara soppa och faktiskt hade jag det långt innan de på Fyren började servera den. Receptet fick jag från en kokerska i köket på en förskola som jag arbetade på. Soppan serverades ofta på förskolan och alla som smakar på den brukar fullkomligt älska den! Namnet på min soppa är helt rätt och slätt "Fisksoppa" medan Fyrens heter "Inga-lills fisksoppa". Idag kommer jag att laga denna underbara soppa till middag. Det passar bra att värma sig med en sån här dag. Här är receptet till fisksoppan för er som vill testa (Inga-lill misstycker nog inte...

(ca 4 pers)

400 gr fiskfile (torsk, kolja, annan vit fisk)
1/2 liter fiskbuljong
Margarin, 2 msk
Vetemjöl, 1 msk
1 gul lök
1/2 purjolök
3 morötter
3-4 tomater
Tomatpure, 4 msk
Crème fraîche 250 gr
Timjan,efter smak
Salt, peppar
Vitlöksklyfta
Räkor, 1-2 dl
Dill, några nypor

Gör så här:
Smält margarinet i en kastrull. Fräs hackad gul lök en liten stund.
Strö över vetemjöl och blanda, sänk värmen och häll över fiskbuljongen.
Lägg i tärnad fisk och timjan i buljongen.
Lägg i de grovt rivna morötterna och den hackade purjon. Låt sjuda 7-9 min
Lägg i crème fraîche, tärnade tomater, tomatpure och pressad vitlök.
Låt sjuda vidare några minuter.
Smaka av och salta och peppra efter smak.
Lägg i räkorna och garnera med dill precis innan serveringen.

Vitlöksbröd är ljuvligt till!

Smaklig måltid!

Ljuvligt god fisksoppa även om den inte är Inga-lills

Stormig måndag

Idag har Jonis och jag varit på babyrytmiken igen. Anki och Maya var där idag också. Kul att träffas igen. Det var två nya mammor med bebisar där idag och det var lite roligt med deras bebisars namn; Malte och Filippa. Min man kallas Malte
(och aldrig Mats) av alla på sitt jobb och Mats yngsta dotter (bonusdottern) heter Filippa. Kul va?

Efter babyrytmiken skulle jag och Anki egentligen ha gått en promenad, men det var helt omöjligt eftersom det var full storm och regnskurar ute. Nu är det kväll och blåsten har fortfarande inte avtagit.

Nu på eftermiddagen blev jag så glad för två saker! För det första för att jag äntligen lyckades få tag på en sömmerska som kunde brodera in namn på dopklänningen! Äntligen blir det av! Jag har bara haft 14 1/2 år på mig att brodera in Josefines namn, men nu blir det äntligen av och det är väl tur det eftersom det skulle se urdumt ut att bara ha Simons (sonens) namn inbroderat på klänningen som de båda har döpts i. Efter att även Jonis har döpts i klänningen, får jag ju lämna in den igen för att få hans namn inbroderat. Då hoppas jag att det inte tar 14 år igen.

Dopklänningen med rosa rosetter efter Josefine sist hade den

Brodyren på klänningen

               
För det andra blev jag så glad för en inbjudan till höstens personalfest i slutet av november. Vi har alltid olika teman på dessa fester som en mycket duktig och engagerad festkommitte hittar på och anordnar. Det har varit alla möjliga teman genom åren. Förra gången var det "raggarfest" och en annan gång "kafferep". Självklart klär man ut sig passande till temat och hela festen är noga arrangerad efter temat. När det var kafferep som tema, var det bingo som aktivitet under kvällen, vi bjöds på stek och potatis och självklart 7 sorters kakor till kaffet. Denna gång är det cocktailparty. Så kul! Passar mig jättebra! Det ska bli så kul att gå på fest! Bara det funkar med lille Jonis att ta flaska hemma under kvällen förstås. Får börja pumpa ut lite varje dag redan nu och träna med flaska så smått. Vi får väl se hur det går.

Trevlig inbjudan!

Jonis 3 månader och vintern har kommit

Det är kallt och vintern har redan kommit! Det var ju inte längesen vi hade brittsommar och jag satt på altanen i linne och solade. I morse vid halv åtta visade termometern -6 grader, brrr...

I fredags var jag och Jonis hemma hos Anki, en kompis till mig och hennes bebis Maya. Det är så roligt att vi träffas nu igen, jag och Anki. Hon är så himla go och vi har så mycket att prata om och mycket gemensamt i och med våra små. Sen att vi skrattar så mycket tillsammans, gör ju också att det blir extra kul att ses! Anki och jag var jobbarkompisar för ganska längesen och hade inte träffats på många år, innan i somras, när Anki fått sin Maya.

I fredags när vi träffades låg Jonis och Maya på en filt under babygymmet tillsammans. De är så helt ljuvliga bägge två. Maya är nästan 3 månader äldre än Jonis. Det är självklart stor skillnad på dem just nu i utvecklingen. Jonis har ju precis börjat upptäcka sina händer och har dem gärna i munnen. Han har också börjat att lyckas få tag på leksaker som hänger i mobilen och tar dem till munnen, medan Maya har kommit mycket längre och greppar ordentligt kring leksaker, sträcker sig långt och liksom kravlar på stället. Ingen av dem bryr sig så mycket om den andra ännu, men så är det ju när de är så här små. Det var roligt att se hur Jonis såg ut sittande, i Mayas bumbostol som vi testade en stund.

"Titta, vad fint jag kan sitta!"

Lite ostadig ännu, men, men...

Liten och söt och redan 3 månader

Sen blev det Ankis egna hemlagade jättegoda köttfärspaj och efter det cheesecake, även den hemlagad och dessutom jättesnygg! Mmmm, man äter en hel del gott när man är mammaledig. Det är nåt som är säkert!

(Foto:Anki)

Igår var Mats, jag och Jonis på en heldag i Göteborg. Det blåste tyvärr riktigt kallt så vi fick gå i ganska rask takt till Kungstorget och till Saluhallen som vi hade bestämt att vi skulle till. När vi kom fram blev vi lite förvånade och besvikna, eftersom det visade sig att nästan hela Saluhallen var stängt på grund av ombyggnad. Vilken otur! Vi som hade tänkt att köpa en massa godsaker som fetaost, oliver, ölkorv och annat smaskigt. Ja, så går det när man inte har koll på vad dom händer i Göteborg...

Kallt...

Vi gick istället vidare till Kungsgatan och Hallbergs för att titta ut guldberlock och kedja till Jonis som han ska få i doppresent av oss. Vi hittade precis en sådan berlock med kedja som vi hade tänkt oss med en gång, en likadan som Mats har. Vi beställde också gravyr på berlocken. Så skönt att ha fixat detta. Snart är ju dopet! Det är bara 2 veckor kvar nu!

Senare gick vi vidare till Nordstan för att shoppa lite kläder till Jonis. Vi fick tag på en jättefin mörkblå overall och nallemössa och sen köpte vi finkläder; skjorta och byxor som Jonis ska ha på sig efter dopet. Jag blev jätteglad för jag sprang på en jättefin tunika som jag spontanköpte.

Jonis i sin nya vinteroverall och nallemössa

 Liten godbit

Efter det väntade dagens eller snarare kvällens huvudattraktion, nämligen räkmacka på Heaven 23 i Gothia Towers. Vi hade tänkt länge på att gå dit och äta och nu passade det så bra.

Det är ju verkligen så fint där uppe, men samtidigt läskigt att vara så högt upp, tycker jag som inte är så förtjust i höjder. Värst är hissen, men när man väl är uppe tänker jag inte på höjden. Och när man äter den goda räkmackan tänker man inte, utan bara njuter. Mmm...

Jonis och Mats med vacker utsikt i bakgrunden

Första vaccinationen avklarad

Så var den första 3- månaders vaccinationen avklarad. Kikhosta, Stelkramp, Difteri, Polio samt något som heter Pneumokock och Hemophilus influensa typ b. Så väl att vaccin ändå finns, så de små slipper fruktansvärda sjukdomar. Tänk i så många delar av världen som vaccin är så eftertraktat och bara blir en önskan. Tänk alla de stackars familjer som inte har råd att ge sina barn vaccin.

Även om man är tacksam för att sitt eget barn inte kommer drabbas av dessa sjukdomar, är det ändå jobbigt att vid sticket, se sitt barn bli så förvånad i blicken och sen tätt följt av ett mycket besviket ansiktsuttryck för att slutligen skrika sitt allra allra olyckligaste skrik för full hals. Som tur var höll det olyckliga inte i sig alls länge, utan bara ett par minuter senare var Jonis lika glad och tillfreds igen som han brukar vara. Nu sover han så gott som att inget har hänt.


                                     


Ikväll är jag, Mats och Jonis bjudna på lite inflyttningsmys till en kompis som precis har fått ny lägenhet här i Åsa. Det blir varma mackor och blåbärspaj har hon messat oss och berättat. Jag hoppas att kvällen kommer att bli bra. Det är ju vanligt att vaccinationen drar med sig feber en till två dagar och skrik därpå. Tur att vi har nära, ifall vi måste hem tidigare och tur att jag har laddat upp med Alvedon hemma ifall att...

Igår var jag, Mats och Jonis ute på en kvällspromenad. Kan bara inte låta bli att lägga ut denna underbara bild på himlen. Visst är det vackert?

Nostalgi

Idag var jag & Jonis hos min mamma i Lindome. Vi var ute och gick på en ganska lång promenad och jag vill ibland, av nostalgiska skäl, gå förbi området där jag växte upp för att se radhuset, "lekis" och lekplatsen. På nåt sätt är det alltid lika roligt att gå och titta på hur det ser ut och jag blir alltid förundrad över hur litet allt ser ut till skillnad mot hur jag minns det.

Lekishuset (förskolan) som jag, som blyg liten 6-åring, upplevde som helt gigantisk, är bara en liten barack eller stuga med en pyttelekplats och radhuset där vi bodde i alla år, har numer världens minsta uteplats på framsidan. Där byggde jag och min syster kojor ju, den var ju jättemycket större! Vad hände? Allt har liksom krympt. Och gräsmattan på baksidan då? Där vi stod på händer och hjulade, hade picknick och hoppade med kaninen? Hur kan den ha varit så liten? Hur fick vi plats? Det är verkligen konstigt. Var vi verkligen så små då, så allt upplevdes som så stort? Märkligt...








Efter promenaden gick vi hem till mamma och åt lunch. Det är verkligen mysigt att vara med mamma, bara Jonis och jag. Oftast blir det att jag träffar mamma på kalas hos någon, när så många andra är med samtidigt. Det blir helt annorlunda då. Man får liksom inte tid för varandra på samma sätt. Jonis var verkligen på sitt allra bästa humör också. Han strålade som en sol mot mamma gång på gång och hon kunde bära och gosa med honom hur mycket som helst. Helt ljuvligt!

Måndag igen

Så var det måndag igen. Veckorna går i en rasande fart även när man är hemma.

Idag var Jonis och jag på babyrytmiken. Vi hade bestämt innan att gå med Carina och hennes lilla Wilda som är lika gammal som Jonis. Idag var det två andra mammor med varsin bebis där också. Kul att det är lite fler som kommer tycker jag och kul att det kommer bebisar som är ungefär jämngamla med Jonis. Det är roligt att prata med andra mammor om allt möjligt som till exempel amning och sovvanor.

På babyrytmiken sjunger vi, gör "killramsor" och leker med våra små. Bebisarna ligger på en stor matta framför sin mamma och "fröken" leder lekarna och sången och med hjälp sv att visa rörelser med en så kallad kåldocka. När man sjunger och leker med sitt barn är det meningen att man ska ha ögonkontakt och stärka kontakten mellan sig och sin baby. I slutet av sångstunden står vi runt bebisarna i en cirkel och håller gemensamt i ett färgglatt tygstycke över bebisarna, ungefär som ett segel som vajar i vinden. Det brukar de små verkligen tycka om och bli helt tagna av.

Efter rytmiken gick jag och Jonis en härlig långpromenad. Fastän solen tyvärr inte var framme idag, var det ändå så frisk, härlig och hög luft ute. Underbart!

Magknip, sovmorgon & efterlängtat besök

Igår var vi bortbjudna på middag till ett par vänner. Det är alltid lika trevligt att träffas och inte minst att få sätta sig vid ett dukat bord och avnjuta en god middag som man inte har behövt laga själv.

Tyvärr visade inte Jonis sitt bästa humör under kvällen. Han var otröstbar och ville varken äta eller komma till ro och somna. Ingenting var bra. Det enda som fungerade stundtals, var att gå omkring med honom i famnen och rytmiskt klappa om honom bak över ryggen, så antagligen var det magen som var anledningen till gråten. Under kvällen fick vi turas om allihop att gå runt med Jonis och "vanka" fram och tillbaka med honom, så att alla fick äta och sitta ner åtminstone en liten stund. Stackars liten Jonis! Det är inte roligt att inte veta vad det är för fel med sin bebis och känna sig helt hjälplös. Man önskar verkligen att man kunde veta vad han ville i alla lägen och göra det bästa för honom! Det blir ju att jag funderar på om jag har ätit nåt olämpligt som lök, kål eller kanske kryddstark mat, men denna gång kan jag faktiskt inte komma på alls vad det kan vara. Kompisen sa att det kan vara bubbelvatten. Hon berättade att hon inte kunde dricka kolsyrade drycker alls under tiden hon ammade sitt första barn. Det har jag aldrig tänkt på, men det klart, det säger väl egentligen sig självt, att det blir en massa bubblor och gaser av kolsyra. Ganska logiskt faktiskt.

Nåja, någon timme innan vi skulle åka hem, sov Jonis iallafall ganska djupt och hela vägen hem i bilen också. Men när vi skulle ta in honom från bilen, så vaknade han och tittade på oss med sina stora blå ögon. Till skillnad mot förut var han nu på ett helt strålande humör! Skönt att det onda hade gått över.

Vi kom inte i säng förrän halv tre i natt. I morse tog vi därför en välbehövlig sovmorgon. Jonis sov ända till tio. Efter frukost fick vi efterlängtat besök av Mats äldsta dotter Lina. Hon jobbar som reseledare och är på tillfällig visit hemma i Sverige bara för några dagar. Redan på måndagskväll ger hon sig av igen. Denna gång till Phuket i Thailand. Åh, tänk vad helt underbart med solen och värmen där!

Jonis har inte träffat Lina mer än ett par gånger innan, eftersom hon arbetade på Kreta när han föddes i somras. Trots det var Jonis väldigt generös med sina leenden till henne och det känns ju bra. Vi vill ju att även Jonis och Lina ska kunna lära känna varandra även om de just nu, inte kan ses så ofta.

Nu är det alldeles strax middag. Mats har lagat Linas favoriträtt, ugnsstek med potatis och sås. Ha en fin söndag!

Trerätters middag, tonårsdiskussioner & gapflabb

Igår var jag och Jonis på tjejträff med föräldragruppen. Det är alltid lika trevligt på dessa träffar! Vi har så roligt tillsammans att skratten brukar avlösa varandra under kvällens gång. Det är så jättehärligt att få skratta så mycket!

Gänget, som består av 4 tjejer förutom jag själv och är från början en föräldragrupp som för första gången blev indelad som grupp 1995, då vi väntade våra första barn. Efter det har vi hållit ihop genom alla år. I början träffades vi genom BVC på så kallade föräldraträffar. Våra små bebisar träffades och lärde känna varandra när de låg på mage, på samma matta och kollade in varandra. Efter att tiden gick och barnen blev äldre, började vi, både mammor och barn, träffas mer privat hemma hos varandra eller på öppna förskolan, som ofta blev en trevlig samlingspunkt.

Det tog inte lång tid förrän en av mammorna i vårt gäng, kom med den glada nyheten att hon väntade småsyskon till sin första barn, i slutet av året 1996. Under året 1997, damp vi en efter den andra ner med samma glada nyheter vi med, att vi väntade våra andra barn. Vid det laget hade våra första barn hunnit bli två och ett halvt år och vi fortsatte att träffas på samma vis som förut. Lagom till de stora började att fylla 3, satte även alla barnkalasen igång med jämna mellanrum under årets gång. Vid kalasen var vi föräldrar plus alla småsyskonen med, så ni kan förstå att det var livat!

Barnkalasen, lekplatserna och öppna förskolan växte vi ifrån allt eftersom de flesta av oss började arbeta igen och mammaledigheten var över. Barnen började på dagis och så småningom skolan.

Det var ungefär då vi insåg att vi mammor, ville ha kvar varandra som vänner, även om våra barn hade blivit stora och inte var så beroende av att träffa varandra längre. Vi mammor började då med de här trevliga tjejträffarna hemma hos varandra. En torsdagskväll, varannan till var tredje månad träffas vi och äter gott tillsammans samtidigt som vi diskuterar allt mellan himmel och jord.

Vi har så mycket att prata om! Våra diskussioner rör sig oftast kring barnen som ju är ungdomar nu. Jag tror att man kan prata om ungdomar hur länge och mycket som helst! Månadspeng, regler, sommarjobb, läxor, prov, gymnasieval, märkeskläder, ungdomsfester, pojk-flickvänner, alkohol, körkort, hjälpa till hemma, träning, är bara några exempel på ämnen som ofta dyker upp på våra middagar.

Men genom åren tillsammans, är det inte bara våra barn som har varit i fokus bland våra samtalsämnen, utan också kärleken. Tre av oss (inklusive jag själv) har gått igenom skilsmässa, och efter det gått vidare och lever i andra förhållanden och äktenskap. Det i sin tur, för med sig andra samtalsämnen som t.ex. bonusförälder, bonusbarn, husbygge, renovering, trädgård, växthus och mycket, mycket mer.

Jag hoppas att vi i vår lilla föräldragrupp kommer att fortsätta med träffarna för en lång tid framöver. Vi har alltid lika roligt och det är alltid så givande att träffas.

Jakten på Johnny Bulls

Jag är en väldigt stolt och lycklig ägare till ett par Johnny Bulls boots. Mycket lyckligare än vad jag visste att man kunde vara över ett par skor.

Allt började med att jag och dottern, kom på att vi behövde nya vinterskor. Vi åkte därför till Kungsmässan för att kika. Eftersom jag hade hämtat dottern direkt från skolan, var vi "tvungna" att gå in på Mc Donalds och äta först.

När vi precis satt oss och börjat äta, dök en kompis upp. Vi berättade att vi skulle köpa boots på Kungsmässan och upptäckte samtidigt att kompisen hade på sig ett par jättesnygga boots. Det var tydligen precis såna boots, Johnny Bulls, som dottern hade sett förut och såna som hon gärna ville ha.

Kompisen sa då att det inte var någon idé att hoppas på det, eftersom det aldrig brukar finnas några Johnny Bulls boots, vare sig i affären eller på nätet. Tydligen hade bootsen varit slut sedan flera veckor tillbaka och när butiken väl får in nya leveranser, tar de slut med en gång. Hon hade själv försökt få tag på ett par till sin dotter under en lång tid.

Lite snopna och besvikna begav vi oss iallafall mot Kungsmässan och till butiken där bootsen kanske skulle finnas ändå, hoppades vi.

Nej, mycket riktigt, alla Johnny Bulls boots var slut, förutom i storlek 42, då det fanns både svarta och bruna, i olika modeller med både låga och höga skaft.

Jag som inte hade sett bootsen tidigare, såg på 42:orna, att de verkligen var jättesnygga, men jag ville inte fästa mig vid dem, eftersom det inte fanns några i storlek 38 på hyllan.

Jag hoppades att vi skulle kunna glömma just de där bootsen. Det skulle säkert finnas andra minst lika snygga, tänkte jag. Det fanns det. Om man ville betala 3200. Det ville inte vi. (Dottern ville, men inte jag!)

Vi gick tillbaka till butiken igen, kollade runt på andra boots, men det var Johnny Bulls boots, svarta med höga skaft, som vi helt hade fastnat för, båda två.

Vi gick och frågade tjejen i butiken om bootsen och hon sa det vi redan visste, att de var slut, men att de skulle få en ny sändning senare i eftermiddag runt 16-tiden. Jag frågade om de kunde lägga undan när de kom, men då sa tjejen att de aldrig lägger undan just dessa boots, för det är inte rättvist för alla andra som också vill ha. Jag frågade om de kunde ringa mig när leveransen kom, men det gick inte heller, för det skulle ta sån tid att ringa alla kunder som ville ha. Det säkraste skulle vara att finnas på plats just när leveransen kom.

Jag konstaterade matt att det var tre timmar kvar att vänta! Vi fick sätta oss i amningsrummet och kolla igenom varje butik både en och flera gånger plus att vi fick fika ett par gånger så att vi orkade hålla ut.

Prick 16 noll noll, var vi tillbaka i butiken och spejade nyfiket mot dörren, ut mot vad vi trodde var lagret. Tjejen i skoaffären kom fram till oss ganska direkt och sa att leveransen hade blivit försenad till runt 17.

Okej, hade vi väntat så länge redan, så kunde vi ju inte ge upp nu och inte få hem några boots. Så vi gav oss ut och tittade i alla butikerna igen plus en ny tur till amningsrummet med Jonis.

17.00 var vi tillbaka i affären för tredje gången. Tjejen kom direkt fram till oss och berättade att en buss brann på motorvägen, så killen som levererar hade fastnat i bilköer, så nu visste de inte riktigt när leveransen skulle komma.

Jag försökte övertala dottern att nu måste vi åka hem. Vi hade varit hemifrån ända sen 11 i förmiddags och jag var helt slut. Jag såg hur besviken dottern blev. Hon ville så gärna ha bootsen just denna dag. Jag tänkte igen, att det kanske ändå var dumt att ge upp nu och att bara ha väntat helt förgäves? Det vore så himla skönt att få köpt skorna, så är det ju över sen.

Jag kände mig verkligen helt utmattad och tjejen i butiken såg det nog på mig, för hon sa att hon kunde göra ett undantag och ringa mig på min mobil när leveransen kom. Snällt!

En timme senare, ringde mobilen, just när vi kom ut ur hissen på nedre plan. Butiken ligger på övre plan. In i hissen igen, med vagnen och oss själva upp en våning och nu skyndade vi oss plötsligt och småsprang till affären, med en känsla av att inte hinna fram innan de tog slut igen.

Väl i butiken, stod tjejen med en hel trave av Johnny Bulls kartonger på disken. Jag blev plötsligt helt lycklig av synen! Vi fick våra boots, prövade och jag konstaterade glatt att mina svarta i högre modell passade utmärkt! Skönt!

Däremot visade det sig, att nu ville inte dottern ha svarta boots längre, utan hade ändrat sig till bruna i hög modell. Jag försökte några gånger att övertala henne om att svarta är snyggare och mer praktiska eftersom det passar till allt, men också för att jag kände på mig att bruna inte skulle finnas.

Dottern var orubblig. Hon ville verkligen ha bruna och samtidigt var det ju bra, att hon kom på det nu och inte när vi hade kommit hem med svarta.

Det fanns så klart inte bruna högskaftade boots i leveransen. Bara bruna med låga skaft. Tjejen i affären visste inte alls när de med höga skaft skulle komma in och var inte ens säker på om de skulle komma in på hela säsongen, men sa att vi kunde ringa till de andra butikerna och kolla om de hade. I så fall kunde de skicka dem till Kungsmässan.

Jag fick en lapp med alla butikerna i Göteborg med omnejd och på väg ut till parkeringen, uppjagad och stressad för att äntligen få komma hem, ringde jag det första numret i ordningen på lappen. Jag hade ingen som helst förhoppning att det skulle finnas.

Jodå, visst hade de bruna med höga skaft i storlek 38! Vilken lycka! Det kändes som att vi hade vunnit en miljon allra minst!

Några dagar senare var alltså både jag och min dotter stolta ägare till ett varsitt par eftertraktade och populära Johnny Bulls boots. Efter allt detta slit, kommer vi använda våra boots i ur och skur, vårda dem ömt och sen aldrig någonsin tröttna på dem.

Snälla snickaren, söndagspromenad & bebisbad

Vi har ingen arg snickare som på TV. Vi har en riktigt snäll snickare som alltid är så hjälpsam och enormt duktig. Nu har vi fått hjälp med att sätta in fönstret i den nya hallen! Det blev så bra! Enda problemet är att när vi går upp för trappan från badrummet och bredvid nya hallen, tänker vi gång på gång "Nej, men oj! Någon har glömt att stänga dörren". Ljuset bara strömmar in så helt underbart fint!

Idag trotsade jag & Jonis det evinnerliga regnandet och begav oss ut på en härligt, lång & uppfriskande promenad. Regnskyddet på vagnen, stövlar & regnjacka på mig och så självklart Spotify i öronsnäckorna. Jonis somnar ju ändå så fort vagnen börjar rulla.

När vi kom hem sov Jonis så gott fortfarande, så jag tänkte passa på att skriva och jobba lite mer med Jonis babyalbum. När jag precis hade tagit fram allt: tuschpennor, sax, lim och foton, vaknade Jonis. Det blev att plocka undan igen. Albumet får vänta till en annan dag.

Istället tog vi fram badbaljan och badade Jonis en stund. Det är roligare att bada honom nu, än när han var nyfödd. Då skrek han varje gång, antagligen för att han frös. Man fick skynda sig att tvätta och efteråt var jag alldeles genomsvettig och behövde ett bad jag med. Nu verkar han njuta lite mer och badstunden kan bli längre och längre.

Nu är det söndagskväll och helgen har gått i en rasande takt. Det har varit en lugn och skön helg, men också en tyst helg, som alltid, när de stora barnen är hos sin pappa respektive mamma. Jag vänjer mig aldrig. Undrar om Jonis redan nu, märker skillnaden på syskonhelg och icke syskonhelg?

En regnig och kolossalt grå lördag

Idag har inte regnet gjort det minsta uppehåll. Det har duggat ett sånt där obehagligt regn som gör att man blir genomvåt. Det har varit kallt inomhus idag också. Därför passade jag och Jonis på att mysa framför brasan. Vi hade det så mysigt tillsammans och jag bara njuter av att ha honom nära mig. Nu verkligen "pratar" Jonis tillbaka i en slags dialog. Helt underbart!





Senare åkte jag, Mats & Jonis ner till idrottshallen. Det var dags för Åsas flickor 97/98 att spela säsongens första seriematch i innebandy. Synd bara att de fick storstryk av Lerums tjejer. Åsalaget och dottern gjorde iallafall bra ifrån sig och kämpade tappert.








Nu doftar det helt underbart från köket av en Flygande Jakobgryta som står och puttrar på spisen. I öppna spisen sprakar en brasa. Nu är det bara att njuta av lördagskvällen.

Hur startar man en blogg??

Ja, hur startar man egentligen? I veckor, nej i snarare flera månaders tid, har jag gått in på andras bloggar och nyfiket kollat runt hur man egentligen startar en blogg. Jag vill att det ska vara på ett bra och intressant sätt, så att de enstaka läsare som kan tänkas vara nyfikna på att börja följa en ny blogg, har lust att läsa vidare så klart. Saken är den, att när jag gått in på andras bloggar, verkar det som att det inte finns så gott om "nya" bloggare, utan det verkar som att alla faktiskt har bloggat sedan flera år tillbaka och då har jag inte orkat att letat upp själva början i dessa bloggar... 

I presentationen av mig själv avslöjar jag inte mer än att jag är mamma till två tonåringar, 17 och 15 år, bonusmamma till en 20- åring och nybliven mamma till en pojkbebis. Därför är det kanske en närmare presentation av mig och min omvärld som ska vara början på bloggen och som kanske kan väcka intresse för åtminstone någon? Jag gör ett försök...

Jag och min familj bor i en villa i Åsa som är en liten populär badort, 5 mil söder om Göteborg. Familjen består av: mig själv och min man, sonen 17, dottern 15, bonusdottern 20 samt det lille nytillskottet på endast två och en halv månad. Inte att förglömma på något sätt, hör också min mans två äldsta "utflugna" döttrar på 22 och 24 till familjen. Hos oss finns också våra tre katter Alfons, Millan och Otto, som det finns en hel del att berätta om och som säkert kommer att dyka upp i bloggen allt som oftast. Som ni ser är vår familj en något brokig skara och jag kan säga som så, att det sällan är ensamt och ljudlöst hemma hos oss, utan snarare alltid någon hemma som lyssnar på musik, spelar TV-spel, brer mackor, gör läxor eller är på språng till träningen eller kompisar...

När jag inte är mammaledig som jag är nu förstås, arbetar jag som lärare för elever i "mellanstadiet"(som det egentligen inte heter numera) årskurs 3 till 5  Jag verkligen älskar mitt jobb och älskar utmaningen det innebär att få en klass på 25 glada ungar att förstå olika saker på sina alldeles egna sätt... 

Nu när jag är hemma och är mammaledig ägnar jag mig åt både det ena och det andra. Först och främst försöker jag och tränar verkligen på att leva i nuet som det ju heter. Allt ska vara "Carpe Diem" och det framstår nästan som löjligt, men det är ju verkligen viktigt att tänka på och att försöka sträva efter, för att få ut det viktigaste i livet. Jag vill verkligen inte bara att allt bara ska snurra på i all världens hastighet och alla som har barn, vet hur ruskigt fort tiden går... Alltså är jag i nuläget mest Jonis mamma rätt och slätt. Jag intresserar mig för honom på dagarna och försöker att följa hans behov och rutiner under dagen så mycket det bara går. Därför kommer så klart bloggen vara någon form av dokumentation och handla mycket om vardagen tillsammans med min lille guldklimp, hans framsteg och utveckling.

Annars gillar jag motion och träning. Jag älskar att vara ute och springa långa sträckor till härlig musik som ljuder i öronen eller att bara gå till gymmet. Efter graviditeten med Jonis kan jag inte säga att jag har kommit igång så bra ännu,  mest har det blivit raska promenader med barnvagnen, men målet är att jag i någon form ska träna, tre dagar i veckan. Min övriga tid går mycket åt till att umgås med familjen på olika sätt. Barnens (kallar jag även mina ungdomar) läxor, träningar och aktiviteter, matlagning, tvätt och annat hushållsarbete tar mycket tid av vardagen. Där emellan ska ju också trevligt umgänge med vänner och bekanta få plats och nu när jag inte jobbar blir det mer tid och ork  över för det och det är verkligen härligt tycker jag! Jag är en jättesocial människa och blir verkligen frustrerad när varken tid eller ork finns för att träffa vänner och ha trevligt tillsammans.

Så! Det här var starten på denna blogg. Nu har jag kommit igång. Skönt! Nu är det bara att fortsätta, med vardagliga och lite enklare inlägg var eller allt som oftast. Det ska bli roligt och jag hoppas att ni vill hänga med på resan!


Mitt älskade lilla hjärtegryn Jonis, här 2 månader.

Jag och min älskade man Mats som också är min allra bästa vän.

En av våra tokiga katter, Alfons.