Nostalgi

Idag var jag & Jonis hos min mamma i Lindome. Vi var ute och gick på en ganska lång promenad och jag vill ibland, av nostalgiska skäl, gå förbi området där jag växte upp för att se radhuset, "lekis" och lekplatsen. På nåt sätt är det alltid lika roligt att gå och titta på hur det ser ut och jag blir alltid förundrad över hur litet allt ser ut till skillnad mot hur jag minns det.

Lekishuset (förskolan) som jag, som blyg liten 6-åring, upplevde som helt gigantisk, är bara en liten barack eller stuga med en pyttelekplats och radhuset där vi bodde i alla år, har numer världens minsta uteplats på framsidan. Där byggde jag och min syster kojor ju, den var ju jättemycket större! Vad hände? Allt har liksom krympt. Och gräsmattan på baksidan då? Där vi stod på händer och hjulade, hade picknick och hoppade med kaninen? Hur kan den ha varit så liten? Hur fick vi plats? Det är verkligen konstigt. Var vi verkligen så små då, så allt upplevdes som så stort? Märkligt...








Efter promenaden gick vi hem till mamma och åt lunch. Det är verkligen mysigt att vara med mamma, bara Jonis och jag. Oftast blir det att jag träffar mamma på kalas hos någon, när så många andra är med samtidigt. Det blir helt annorlunda då. Man får liksom inte tid för varandra på samma sätt. Jonis var verkligen på sitt allra bästa humör också. Han strålade som en sol mot mamma gång på gång och hon kunde bära och gosa med honom hur mycket som helst. Helt ljuvligt!