Fredag = fest

Fredagen är här. Ikväll är det cocktailparty på personalfesten. Det ska bli jättekul. Laddar inför kvällen med att pynta inför första advent, sterilisera den nya nappflaskan och se över klänningen som jag ska ha ikväll. (Med största säkerhet, kan dock ändra mig i sista minuten) Sist jag hade den klänningen var på nyår 2000. Då skulle allt glimra och glittra i guld så mycket som möjligt. Trodde aldrig den skulle komma till användning igen. Men där ser man, plötsligt dyker ett cocktailparty upp bara så där.

Shopping i Varberg

Idag åkte jag, Jonis och Simon till Varberg för lite shopping. Varberg är verkligen en mysig stad, inte bara på sommaren faktiskt. Nu när det var julpyntat på torget och i butikerna var det extra fint.

Simon köpte jeans och jag köpte örhängen och ett halsband inne på Gallerian. Sedan gick vi vidare till affärerna i stan. Inne på Cervera hade de en hel barnavdelning med de allra sötaste barnsaker med allt ifrån barnmöbler och bilat till nappflaskor och barnserviser. Massor av saker som Jonis nu önskar sig i julklapp.

4 månader har gått

Vår älskade lille Jonis är redan 4 månader idag. Vi har fått uppleva 4 månader av sådan glädje och lycka! Samtidigt som tiden har gått fort så känns det som att vi alltid har haft vår lille kille hos oss och tiden innan Jonis var född upplevs som mycket avlägsen. Konstigt ändå hur det är. Så vi alla i familjen undrade vem den lille/lilla var där inne i min mage! Vi var så nyfikna både på om bebisen var en pojke eller flicka, men mest på vilken liten egen människa med egen liten personlighet och olika drag, det skulle vara som skulle bli vårt älskade barn.

I nionde månaden

Alldeles ny, bara några minuter gammal
 

 

 Nu är det så självklart att det var vår lille Jonis som jag väntade. En glad och ständigt leende pojke, en social och pigg, sprallig kille som är så fantastiskt nyfiken på livet. Åh, vad vi älskar dig Jonis Viktor Apelgren.

Rytmik, BVC, tack-kort & grafer

Rubriken talar om min vad min dag har innehållit idag eller jag menar igår eftersom klockan är en och en halv timme in på tisdagen när jag skriver detta.

Dagen startade med babyrytmiken. Extra kul idag eftersom både Anki och Carina var där idag plus en hel massa andra mammor med sina små. Fler nya mammor var där också. Det blir lite mer "riktig" verksamhet av rytmiken när det är lite fler bebisar med på mattan.

Efter rytmiken åkte jag och Jonis hem. Jag passade på att börja med tack-korten. Jag blev verkligen jättenöjd med designen på dem, tre kort i ett, liksom överlappade på varandra, ljusblått med tryckt text. Det gick väldigt smidigt ända till jag kom till kassan och skulle lägga in beställningen. Jag behövde ha 15 st så jag skrev in det. När jag gick vidare såg jag att det inte var möjligt att beställa 15, utan att man bara kunde beställa jämna 10, alltså hade jag skrivit in att jag ville ha 15 st 10- pack!! När jag skulle bekräfta gick jag ett steg bakåt istället och kortet som jag hade designat var nu spårlöst försvunnet! Kul! Bara att börja om från början. När jag kom fram till proceduren med att beställa antal för andra gången skrev jag nu in 20 st som jag skulle och det verkade gå bra och allt var som det skulle. Jag behövde gå in på min mejl och aktivera mitt konto bara. Då såg jag att den första beställningen hade gått igenom!! Aaah, bara att ringa kundtjänst och ordna upp allt! Då precis vaknade Jonis och var inte på sitt bästa humör direkt. Jag försökte förklara i telefonen för tjejen som tog emot mitt ärende vad som hade hänt och hur min beställning istället skulle vara, samtidigt som jag höll Jonis i min famn som skrek ut i ren ilska. Jag hörde knappt vad tjejen sa överhuvudtaget, men jag ville inte ringa upp senare, för att riskera att inte komma fram med mitt problem i tid och att få betala för 150 plus 20 tack-kort som kanske skulle tryckas direkt hade jag verkligen ingen lust med. Till slut verkade tjejen höra vad jag sa genom Jonis skrikattack och jag fick ett riktigt bekräftelsemejl strax efter, att allt var som det skulle. Puh!

Klockan 14 åkte vi till BVC för 4- månaders hälsokontroll. Det är alltid lika spännande att få veta hur mycket Jonis har gått upp i vikt tycker jag. Denna gång vägde han 6570 och var 63,6 lång. Han hade ökat 250gr ungefär och en centimeter på längden. Duktig pojke!

På eftermiddagen kom barnen hem ganska sent efter skolan och Josefine satte sig med sin mattebok och pluggade inför prov i morgon (idag). Det blev därför en snabbfördjupning ibland olika koordinatsystem och grafer fram på kvällskvisten. Alltid nyttigt att få friska upp mattekunskaperna lite.

Pysseldag

Idag var det ÄNTLIGEN dags att ta itu med något som jag länge gått och gruvat mig för när det ska bli av, nämligen att göra Jonis babyalbum.

Jag är alltid duktig på att framkalla foton med jämna mellanrum för att det inte ska bli så mycket foton att sätta in på samma gång. Det låter ju jättebra, men ofta hinner jag tyvärr vara duktig och framkalla flera gånger igen, innan jag väl sätter mig och gör album.

Denna gång kan jag ändå skylla på att vi inte kunde hitta något fotoalbum som vi blev nöjda med till Jonis första babyalbum. Det är nog så att de flesta nu för tiden beställer färdiga fotoböcker på nätet (eller kanske inte framkallar alls) men Mats och jag är överens om att det ändå är roligare att klistra och skriva själva med de allra första albumen.

Alltså tog det lång tid innan vi hittade ett fotoalbum som vi blev nöjda med. De flesta babyalbum var i för små format och med för få sidor tyvärr. Det måste ju få plats ganska många foton. Vi har ju en del foton kan man säga.

Sedan kom nästa problem, det är skrivet olika saker på de första sidorna i de flesta babyalbum och det ville vi inte ha eftersom vi redan har ett "Första boken om mig"-album. Då återstod bara vanliga bruna och vinröda album med instoppningsfickor till foton och det ville vi inte heller ha. Vi vill ju kunna skriva lite till bilderna också.

Till slut kom jag på att Bokia i Varberg kanske skulle ha något som passar och det hade de!! Jag blev jätteglad när jag äntligen fick tag på ett ljusblått (så klart, vad annars??) med en gullig nalle på som motiv. Det var precis ett sådant som jag tänkt mig.

Ljusblått traditionellt babyalbum

Så denna lördag när det ändå var så grått och trist väder, visade sig att bli en riktig mysig pysseldag för mig och Mats. Visst är det lite kämpigt med att få in foton i rätt ordning när det fullständigt vimlar av foton över hela köksbänken, men som sagt en mysig dag fick vi.

Mats och Jonis pysslar för fullt

Mycket blir det, men fint när det är klart

Ordning och reda i tvättstugan

Hemma hos oss återvinner vi så klart. Det känns som den mest naturliga sak faktiskt. I våras fick vi en kompost-tunna  en sån där brun soptunna med bruna papperspåsar till hushållsavfallet. Långt innan dess hade vi sorterat vårt skräp i kartong, tidningar, metall, plast och glas.

I vår familj fyller vi på nolltid ICA -papperskassar till bredden av allt möjligt i en salig blandad kompott. Många gånger blir en eller flera kassar ståendes i tvättstugan, i bilen eller rent av i köket innan skräpet äntligen tas med till återvinningscentralen för att kastas. För att inte tala om garaget. Där samlas det många ICA kassar innan de någon lördag eller söndag blir stuvade in i bilen och sedan äntligen slängda. I garaget är det ju inte lika lätt att reta sig på dessa överfyllda och svagt illaluktande kassar som det är inomhus. När vi städar ur kassarna inomhus och ställer ut dem i garaget, känner vi oss därför duktiga ett litet tag för att de är ute ur huset, men i själva verket har vi ju bara skjutit på problemet eftersom kassarna inom kort måste köras till återvinningen innan vi blir av med dem på riktigt.

Vi har flera gånger sagt till varandra, att vi måste bli duktigare på att ta en eller två påsar med oss i bilen när vi passerar återvinningen och inte göra som nu, att köra ner med ett helt fullastat bagage. Att sortera två papperskassar kan inte ta så lång tid. Att sortera femton kassar tar däremot väldigt lång tid. Hur vi än önskar att vi kunde lära oss detta, blir det ändå inte av. Vi börjar så smått med att vara duktiga efter att allt skräp en dag är utrensat, men bara efter en vecka är vi där igen.

MEN nu har vi äntligen en lösning på problemet (hoppas vi och tror) och samtidigt hjälper vi små söta pandor genom WWF: s organisation. Av två små killar som är pandaförsäljare, köpte vi nämligen svarta, stilrena, blanka, små behändiga kassar med tydlig text utanpå som ska fungera som en liten miljöstation i vår tvättstuga.

Vår nya miljöstation

Tanken är, att när vi ser en av de svarta kassarna stå där och vara på väg att bli full, ta med den ner till återvinningen när vi ändå ska köra förbi. Vi kommer bara behöva gå fram till EN container och kasta, till skillnad mot att gå fram och tillbaka hundra gånger mellan fem olika.

Så nu är det ordning och reda på återvinningen hemma hos familjen Apelgren/Ljungborg en gång för alla.
(Eller iallafall till nästa vecka)

Smärtsamt i kropp och själ

Tung som bly i kroppen, hjärtat dunkar alldeles för fort, armarna och benen turas av att upprepande domna av, halsen svider och bränner och det känns som att svalget och luftstrupen har dragit ihop sig till minimal. Det är smärtsamt både i kropp och själ. I själen för att man ändå innerst inne, har kvar en positiv känsla av kraft, vilja, energi och hopp.

Jag pratar om något jag har älskat och vill älska lika mycket igen, nämligen min löpning. Jag har alltid gillat att springa, iallafall sedan jag var tonåring. När jag fick barnen, 95 och 97 hade jag ett uppehåll på några år fram till 00 ungefär och efter det har löpningen varit en del av mitt liv.
Jag sprang fram till jag var i tredje månaden med Jonis, sedan fick jag gå över till snabba promenader eftersom jag fick ont av att springa.

För mig har löpningen varit ett sätt att få egen tid, att koppla bort vardagen med hjälp av en stund med älsklingsmusiken i öronen, självklart kombinerat med att det är en bra motionsform i friska luften. När folk har frågat mig hur jag kan tycka det är kul att ge mig ut och springa i alla väder; mitt i snöslask och vinter, i kallt regn, snålblåst och på gränsen till storm, har jag försökt att förklara på alla sätt jag kan, att alla kan komma till en nivå då löpning är en underbar njutning och nästan blir till ett kall som man inte kan leva utan. Det handlar bara om att bestämma sig och att kämpa allt vad man kan. Gör man det, finns inga gränser för hur bra och långt man kan springa. Nu vet jag ärligt talat inte vad jag tycker längre... En pina, ett krav, ett nödvändigt ont... Kommer det kännas så där härligt att springa igen? Jag vet inte.

Det är verkligen hemskt att ha siffror som 1,1 mil = 55 min på näthinnan precis när andningen är som mest flåsig, eller att se bilden framför mig hur jag helt fjäderlätt tog mig upp för de brantaste backar som jag nu inte ens skulle våga räkna in i löprundan.

Trots detta är det ju ändå något som får mig att ge mig ut och springa. Det är ju ingen som tvingar mig mer än jag själv. Jag skulle ju kunna nöja mig med snabba och långa promenader för att ändå få röra på mig. Nej, jag vill verkligen springa som förut igen, vill ha den där härliga känslan av "flow" på löprundor runt milen och sen efteråt bära med mig den där fräscha känslan av att ha rört på mig och tränat varenda muskel, nästan till bristningsgränsen.

Så jag har bestämt mig för att ändå hålla ut ett tag till och kämpa även om det kommer att ta tid. Jag joggar mina små rundor med vagnen på bestämda dagar så att det blir av och försöker se små, små framsteg. Armarna domnar av och det går väldigt sakta i motvind med vagnen. En fördel och ett litet ljus i mörkret är ändå att när jag springer ett par dagar i veckan med vagnen, går det lite lättare utan sen.

Så här grått och tråkigt var det ute idag på min babyjoggingrunda. Ungefär lika grått och trist som mina tankar om löpning förr och nu.


Jag hittade en bild på Facebook som stämmer så himla bra in här och som jag gjorde om till en egen bild och kan gömma mig bakom lite. För det är ju sant, att pinan är värd det. Hundra gånger om.

Måndag igen

Dagen började med babyrytmik. Det var riktigt roligt att gå idag efter några måndagar då vi har haft annat för oss.

Idag var Jonis och Maya riktigt sociala med varandra, skrattade och tittade på varandra på ett sätt de inte har gjort innan. Det märks ju förstås att Maya är 3 månader äldre än Jonis. Hon greppar mer medvetet efter vad hon vill ha tag i medan Jonis mer slumpartat riktar sina rörelser och får tag på det som kommer i vägen.

På vägen hem stötte jag på lite olika bekanta som jag stannade och pratade med. Först en före detta granne, sedan en mamma till Simons kompis och sist en mamma till Josefines bästis. Jag blev ståendes länge och pratade. Det är ju inte varje dag precis som man träffar föräldrarna till sina stora barn. Jag som var så hungrig redan när jag gick från babyrytmiken, var helt uthungrad när vi äntligen kom hem.

När Jonis skulle sova senare på eftermiddagen, la vi oss en stund tillsammans och vilade. Det är ju så mysigt att vila tillsammans! När jag vaknade, hade det blivit mörkt ute och Jonis sov fortfarande. Jag lät honom ligga kvar och satte igång barnvakten, faktiskt för första gången. Vi har inte fått den att fungera förrän nu för den har inte kvar sin laddare som den egentligen ska laddas i, utan behöver en hel massa batterier och det har vi äntligen fixat nu. (Jättesvårt att köpa batterier!)

Det är konstigt! Innan vi ens hade fått Jonis, hörde jag efter med alla möjliga om det fanns någon som hade en barnvakt som de inte använde. Då ville jag absolut ha tag i en med en gång. Jag trodde att jag inte skulle klara en dag utan en. Hade jag inte haft tur att få tag på en begagnad som jag fick, hade jag köpt en. Men det är faktiskt först nu jag känner behov av en och då är det bara ibland på dagen då Jonis har somnat i vagnen under en promenad. Nu kan han ju få ligga kvar utomhus i vagnen och jag kan höra honom när han vaknar, utan att behöva springa och titta hela tiden.

Min lilla flicka redan 15 år

Redan i magen visste jag att Josefine var en flicka. Graviditeten var nämligen helt olik min första, då jag väntade Simon, så för mig var det bergsäkert att jag väntade en flicka. Jag visste också att flickan skulle heta Josefine för det hade jag och hennes pappa bestämt sedan länge. Jag hade för min del faktiskt bestämt det redan när jag var tolv år, då min bästis fick en lillasyster som fick heta just Josefine. Redan då bestämde jag mig för att om jag någon gång får en flicka, ska hon heta Josefine.

Idag fyller den lilla flickan redan 15. Det känns inte längesen alls, sen hon var liten och sprang omkring i små klänningar och flätor i håret och lekte och jagade vår hund för fullt eller när hon lekte med dockor på rummet och vi gick långa (långsamma) promenader med dockvagnen.

Idag är hennes största intresse ridning, innebandy och inte minst musik och då pojkbandet One Direction. Hon har inga flätor längre, utan hennes hår är plattat och hon bär tajta jeans istället för klänningar.

Ändå är det min lilla flicka nånstans där inuti den där snygga tonårstjejen med det välsminkade ansiktet och det plattade håret. Samma glittrande ögon, samma spontanitet och energi finns där fortfarande. Då som nu, mammas lilla, stora tjej som alltid har vetat vad hon vill och gärna fixar och ordnar saker för både sig själv och andra.

För nästan 30 år sedan bestämde jag mig alltså för namnet Josefine på min dotter. Det är fortfarande det vackraste flicknamnet jag vet. Men så är ju också min Josefine, fortfarande den vackraste och mest underbara flickan jag vet.

 

Finaste dopgåvorna

Jonis fick så fina doppresenter i söndags. Titta får ni se vad mycket fint!

Så här fint var presentbordet

Vackra guldpaket

Och det här fanns inuti paketen:

En jättesöt skjorta med slipover

En liten innebandytröja att ha som lagets lilla maskot

Självklart namnet på ryggen och samma nr som mina systrar

Mätsticka att sätta på väggen

Barnkammarboken med rim och ramsor

Färgglad mugg med tallrik

Silverlänk med hjärta i månadssten

Lilla Spöket Laban servis

Djungel barnbestick

Fotoalbum

Sparbössa och Nalle Puh mugg

Filt med namn, födelsedatum, vikt, längd och trycket "Från dina syskon"

Guldlänk med berlock som det står "Jonis" på

Små prinsskor

Förutom dessa presenter fick Jonis presentkort och pengar till sitt sparkonto. Tusen TACK alla ni för allt fint och för att ni förgyllde Jonis dopdag.