Smärtsamt i kropp och själ

Tung som bly i kroppen, hjärtat dunkar alldeles för fort, armarna och benen turas av att upprepande domna av, halsen svider och bränner och det känns som att svalget och luftstrupen har dragit ihop sig till minimal. Det är smärtsamt både i kropp och själ. I själen för att man ändå innerst inne, har kvar en positiv känsla av kraft, vilja, energi och hopp.

Jag pratar om något jag har älskat och vill älska lika mycket igen, nämligen min löpning. Jag har alltid gillat att springa, iallafall sedan jag var tonåring. När jag fick barnen, 95 och 97 hade jag ett uppehåll på några år fram till 00 ungefär och efter det har löpningen varit en del av mitt liv.
Jag sprang fram till jag var i tredje månaden med Jonis, sedan fick jag gå över till snabba promenader eftersom jag fick ont av att springa.

För mig har löpningen varit ett sätt att få egen tid, att koppla bort vardagen med hjälp av en stund med älsklingsmusiken i öronen, självklart kombinerat med att det är en bra motionsform i friska luften. När folk har frågat mig hur jag kan tycka det är kul att ge mig ut och springa i alla väder; mitt i snöslask och vinter, i kallt regn, snålblåst och på gränsen till storm, har jag försökt att förklara på alla sätt jag kan, att alla kan komma till en nivå då löpning är en underbar njutning och nästan blir till ett kall som man inte kan leva utan. Det handlar bara om att bestämma sig och att kämpa allt vad man kan. Gör man det, finns inga gränser för hur bra och långt man kan springa. Nu vet jag ärligt talat inte vad jag tycker längre... En pina, ett krav, ett nödvändigt ont... Kommer det kännas så där härligt att springa igen? Jag vet inte.

Det är verkligen hemskt att ha siffror som 1,1 mil = 55 min på näthinnan precis när andningen är som mest flåsig, eller att se bilden framför mig hur jag helt fjäderlätt tog mig upp för de brantaste backar som jag nu inte ens skulle våga räkna in i löprundan.

Trots detta är det ju ändå något som får mig att ge mig ut och springa. Det är ju ingen som tvingar mig mer än jag själv. Jag skulle ju kunna nöja mig med snabba och långa promenader för att ändå få röra på mig. Nej, jag vill verkligen springa som förut igen, vill ha den där härliga känslan av "flow" på löprundor runt milen och sen efteråt bära med mig den där fräscha känslan av att ha rört på mig och tränat varenda muskel, nästan till bristningsgränsen.

Så jag har bestämt mig för att ändå hålla ut ett tag till och kämpa även om det kommer att ta tid. Jag joggar mina små rundor med vagnen på bestämda dagar så att det blir av och försöker se små, små framsteg. Armarna domnar av och det går väldigt sakta i motvind med vagnen. En fördel och ett litet ljus i mörkret är ändå att när jag springer ett par dagar i veckan med vagnen, går det lite lättare utan sen.

Så här grått och tråkigt var det ute idag på min babyjoggingrunda. Ungefär lika grått och trist som mina tankar om löpning förr och nu.


Jag hittade en bild på Facebook som stämmer så himla bra in här och som jag gjorde om till en egen bild och kan gömma mig bakom lite. För det är ju sant, att pinan är värd det. Hundra gånger om.