Lekbesök i värmen

Idag har Jonis och jag haft Wilda & Carina här på besök i det härliga och varma vädret. Vi satt och fikade länge på altanen. Carina hade med både melon, blåbär och jordgubbar (svenska!!!) Mmm, så underbart gott det är med de allra första jordgubbarna för säsongen!

Jonis och Wilda börjar så smått bry sig om varandra mer nu än vad de gjorde innan. Det är så kul att se hur de små uppför sig med varandra på en filt fullt med leksaker. Idag var det Jonis som tog saker från Wilda som hon höll i. Han kände kanske att han var på hemmaplan och att det var hans saker. Ha ha...

När vi sen gick ut och promenerade var de bara för söta och höll handen med varandra. Ja, det var faktiskt ömsesidigt ett tag, men det hann inte komma med på bild.

 Tack för en mysig dag tillsammans, Wilda och Carina!

Läggrutiner?

Jonis och vi har helt kommit ur läggrutinerna på kvällarna. Det har i och för sig sällan varit så att Jonis har somnat tidigare än halv nio, men efter alla feber- och förkylningskvällar har vi helt rubbat läggtiden till mycket senare tyvärr och rutinerna är också ur balans kan man säga.

När näsan är igentäppt och hostan rosslar är det inte lätt att ligga ner i spjälsängen utan då har vi hellre sövt honom i famnen. Det har ju blivit några  veckor och nu vill Jonis fortsätta med det. Han fullkomligt vägrar att ligga i sin säng, även om jag är kvar bredvid och vaggar, sjunger, klappar och försöker allt...

Nej, i stället ställer man sig så här i sängen och hoppar och busar och blir totalt klarvaken när man alldeles nyss var trött och helt dimmig i blicken...

Så, det är bara att snällt ta upp guldklimpen i famnen och bara efter ett par minuter så somnar man så här vilandes på mina ben... Gulleplutten min.

Störtskurar på löprundan

Tre störtskurar kom över mig under min 12 km löprunda nu ikväll. Självklart blev jag helt genomdränkt ifrån topp till tå. Öronsnäckorna åkte ut från mina blöta öron och då hörde jag hur stegen lät- som blöta svampar vid varje springsteg.

Under andra störtskuren blev jag orolig för min nästan käraste ägodel , Iphonen, att mobilfodralet inte skulle hålla tätt för allt regn. Så jag sprang med telefonen under linnet på ett märkligt sätt för att försöka skydda den lite åtminstone. Vet inte om det hjälpte, men den ser ut att må bra nu ändå. 

När jag var nån kilometer hemifrån sprack det upp på himlen igen och det fick vara soligt och fint i nån halvtimme innan det fullkomligt brakade loss igen. Hagel, störtregn och åska. Då är det verkligen såå skönt att ha avklarat löpningen och bara kunna vara inomhus.

Jag har börjat träna mer styrka som komplement till löpningen nu i veckan och det känns verkligen i lårmusklerna, speciellt i uppförsbackarna. I vissa backar var det så kämpigt att flåset inte alls blev jobbigt! Ha ha, alltid nån fördel. Det är faktiskt ganska ofta så, att om man har ont nånstans vid löpningen så läggs allt fokus där och man kopplar bort allt annat. Dumt om det är musiken man kopplar bort och glömmer att lyssna på, men bra om flåset blir lättare och löpningen snabbare. 

Tråkväder

Regn, mulet och grått hela dagen. Vi i föräldragruppen skulle egentligen ha träffats på en lekplats med de små idag, men det är ju inte direkt nåt kul när det är så blött överallt. 

Jonis och jag gick en promenad istället och det var faktiskt uppehåll hela tiden. Vi passade på att gå ner till tappen och hämta ut Jonis kläder som hade kommit på postorder. Ja, allt som jag hade beställt kom inte tyvärr, en del var restat till början av juni.

När vi kom hem satte jag igång med mitt evighetsprojekt som kan vara en lämplig syssla när det regnar, nämligen Jonis fotoalbum. 

Det är såå gott att få gjort albumen innan det blir fler och fler foton liggandes med tiden. Nu är jag på foton från december till mars. Jag hann bara sortera fotona i datumordning efter filerna på hårddisken, men sedan är det i och för sig "bara" att sätta in foton i albumen. Det tar längre tid än vad man tror. Varje gång tror jag att jag ska hinna klart med ett moment när Jonis sover, för att slippa bli avbruten, men det gör jag aldrig. Jag satt fortfarande med foton över hela köksbordet när Mats kom hem och jag kan säga att Jonis var ganska trött på att bara få leka själv på golvet utan någon uppmärksamhet alls ifrån sin mamma.

Men senare innan läggdags, var han så här glad igen! Goa unge! <3

9-ans skolresa- ett minne för livet

Imorgon tidigt, ger sig klass 9a iväg på sin efterlängtade skolresa till Stockholm. Tåget rullar iväg 5.45 från Göteborg och redan 5.15 är det samling på Centralen för alla dessa förväntansfulla och pirriga tonåringar. Helt klart kommer skolresan bli ett minne för hela livet, något ingen av dem tänker på nu, men så är det.

Programmet för resan

Smaskig matsäck hör ju till...

Förutom avslutningsbalen och andra enstaka aktiviteter de sista dagarna innan sommarlovet, blir resan det sista klass 9a gör som klass. De flesta i klassen har följts åt i hela 10 år, från små förskolebarn till halvvuxna ungdomar. De känner varandra riktigt bra och har upplevt massor tillsammans, både roliga och tråkiga saker. 

Liten Josefine

Lite äldre Josefine

Större Josefine

Efter sommaren är det dags för dem att ta ett ganska stort kliv ut i livet, till olika gymnasieprogram på olika skolor. En del i klassen kommer säkert att hålla kontakten med varandra, medan andra väljer att inte göra det. Men som sagt, denna sista och riktigt stora och efterlängtade skolresan kommer alla ändå att minnas.

Besviken

Det blir inget Göteborgsvarv för mig på lördag. Jag är så besviken, har inga ord. Jag har sett fram emot att springa varvet så länge nu så det känns alldeles tomt utan att ha det att se fram emot. 

Trots både det ena och det andra försöket med allt från saltvattensköljning och Kan Jang till Ipren och Zyx, släpper inte halsontet och den bedrövliga hostan det minsta. Fast jag inte vill inse den tråkiga sanningen så måste jag; det blir inget varv i år. 

Bröllopsdag

Idag har vi fyraårig bröllopsdag, läderbröllop kallas det visst. Ute på klipporna vid Särö Västerskog sa vi ja till varandra och vi fick en strålande och helt underbar dag.

För fyra år sedan var det sol och klarblå himmel (och vatten), men inte alls så varmt som idag. Då var det knappt 18 grader, inte kallt men ändå tillräckligt för att våra gäster hade på sig någon slags kofta eller sjal över klänningen.

Varmt te i solstolen

Fint att jag nu har fått förkylningen med halsont, snuva och hosta! Tack för den! Så lägligt till Göteborgsvarvet. Håller just nu på att akuthuskurerar mig med varmt te och honung. Lite lustigt att sitta i solstolen under markisen i skuggan och dricka kokhett te. Har även gurglat i saltlösning. Jag vill så gärna kunna vara med och springa på lördag, så jag hoppas såå att det hinner försvinna. Någon som har bra tips på huskurer mot halsont?

Hosta & värmebölja

Jonis förkylning håller fortfarande i sig. Den "skällande" krupphostan har utvecklats till en mer skrällig och rosslig variant av slemhosta som inte vill ge med sig det minsta. Både nattsömnen och middagsvilorna på dagen blir störda av ideliga hostattacker, kraftig snuva och av att inte kunna andas ordentligt. Vi har fått lägga en tjock kudde under madrassen i huvudändan av sängen för underlätta.

På eftermiddagen idag fick vi en tid på Barnmottagningen där de tog CRP, kollade syreupptagningen och lyssnade på andningen igen. CRP:t visade inga tecken på infektion och syresättningen var det inga problem med heller. Däremot var det väldigt rossligt i luftrör och en bit ner i lungorna tyckte läkaren,  men alltså virus, ingen infektion. 

Så vi fick inhalera ytterligare två gånger, denna gång adrenalin. Stackars liten Jonis... Han blir alldeles skräckslagen av denna mask över hela ansiktet som trycks på, nästan med våld, i en hel minut varje gång. Den minuten är väldigt lång kan jag säga. Det spelar ingen roll hur mycket än sjuksystrarna blåser såpbubblor, sjunger eller visar gosedjur...   Efteråt blir andningen väldigt mycket bättre och det är väl det som får vara nån slags tröst i det hela, men ändå...

Vi fick utskrivet slemlösande hostmedicin också och fast vi bara har hunnit ge medicinen en gång under kvällen, verkar det som att hostan håller sig någorlunda borta och det hoppas vi på även i natt.

För övrigt kan jag säga att jag har börjat oroa mig för värmeböljan, ca 25 grader, som tydligen ska komma just på LÖRDAG (=Gbg varvet!!) Hade inte värmen kunnat komma för typ tre veckor sen, då man hade kunnat fått en chans att vänja sig att springa i högre temperatur?! Eller så hade väl värmen kunnat komma dagen efter loppet?! Jag längtar ju såå efter sol och värme, men inte just på lördag!! Då vill jag ha mulet, ca 15 grader och vindstilla.

Löpning, trädgård & Alvedon

Framåt förmiddagen igår, lördag, gav jag mig ut på en löprunda ut mot Vassbäck. Jag springer korta rundor nu, varannan dag, bara 7-8 km och försöker öka tempot nu inför Göteborgsvarvet som är om mindre än en vecka... 

Gulp! Det känns inte helt bra faktiskt. Senaste gångerna jag har sprungit känns det som bly i benen, vet inte vad det är som är fel faktiskt. Kanske måste jag ladda kroppen med mer näring och ett annat upplägg på kosten. Tror jag måste börja äta mer ordentligt och allsidigt nu varje dag inför lördag. Det är verkligen inte roligt alls att springa, när det känns så här. Det är faktiskt rentav plågsamt. Något jag har bestämt mig för är att Göteborgsvarvet ska vara kul att springa framför allt. 😃

På eftermiddagen rensade jag lite i jordgubbslandet och i rabatten på baksidan. Jonis satt för första gången i gräset undertiden. Konstigt nog kröp han inte omkring som jag hade trott att han skulle. Han nöjde sig med att dra upp och smaka lite på grässtrån och plocka lite maskrosor. 

Mats klippte gräset för första gången i år. Det var kul att se hur Jonis reagerade på gräsklipparen. Han skrattade hela tiden i början och gjorde tydliga tecken på att vilja ha Mats hörselsskydd. Sen började han antagligen härma gräsklipparljudet genom att framkalla ett monotont ljud, en lång stund innan han somnade i vagnen. 

När Jonis vaknade efter en stund,  märktes det direkt att han inte var sig lik. Han ville inte äta, ville inte nåt alls, inte fortsätta sova, inte sitta vid bordet, inte krypa omkring, inte sitta i knät... Bara gnälla och dricka vatten... Ja, mycket riktigt... Han hade feber igen.

Det tog ca en timme, då tilltog febern och sen dess och fram till nu i midnatt, har han gråtit om vartannat och visar helt klart att nåt inte är som det ska. Kanske är det öronen? Eller luftrören? Han har ihållande hosta, men inte alls den krupphostan som sist, utan mer slemhosta. Emellanåt har han fått sova lite som tur är innan han vaknar av hostan. Tur att det finns Alvedon! Fortsätter det så här nu får vi ge mer Alvedon senare i natt så han kan fortsätta sova några timmar till. Har han fortfarande ont i morgon åker vi till Barnakuten igen. Det är jobbigt att inte veta var sitt barn har ont. Man känner sig så hjälplös. 

Kruppanfall

I natt har vi haft en natt vi aldrig mer vill uppleva... Det började igår kväll, ja egentligen redan på eftermiddagen att Jonis inte alls var sig lik. Han ville inte äta, inte komma till ro och sova, var allmänt grinig och det är verkligen inte likt Jonis.

Så i natt vaknade Jonis och gallskrek och var alldeles genomvarm. Han rosslade i bröstet och lät som en kaffebryggare som det är dags att kalka av och strax därefter en skällande hosta. Jag förstod direkt att det var krupp, har hört den hostan många gånger förut, dock ej på mina egna barn. Så vi gick upp och tog luft, gav Alvedon, vandrade av och an till snuvan verkade ge med sig lite iallafall och försökte sen lägga oss igen.

Efter ca en timme var det dags igen att vandra fram och tillbaka och så har vi hållit på hela natten igenom, fram till halv sex i morse, då jag istället la honom i vagnen där jag höjde ryggstödet en bit och drog vagnen fram och tillbaka ett par timmar.

När jag sedan läste om krupp på landstingets Hallands sida 1177, fick jag reda på att förstagångs kruppanfall alltid ska kollas upp av läkare. Då ringde jag till Barnmottagningen i Kungsbacka, där är de duktiga med små barn, men det var för sent på dagen att ringa dit tyvärr. BVC gav mig rådet, när jag ringde dem, att antingen bege mig till Närakuten i Kungsbacka nu på dagen eller till Barnakuten i Varberg efter 20 i kväll.

På barnakuten är det barnspecialister som arbetar så det alternativet känns bäst även om vi får vänta till i kväll. Säkert får vi också vänta längre i väntrummet på barnakuten än vad vi skulle fått dagtid på Närakuten, men men... En barnspecialist känns tryggare, så vad gör man inte...

Nu är det alltså bara att försöka få i Jonis vätska som gäller, så att febern går ner lite. Just nu ligger han och sover med upphöjt ryggstöd i vagnen, men vaknar ideligen av att slem kommer ner i halsen och att han får dra efter andan. Lille, lille plutten min <3

Onsala runt

Idag var det dags för springloppet Onsala runt igen. Kul att delta för tredje året, fast inte i sträck för min del, eftersom jag inte var med förra året. Då var jag ju i sjunde månaden.

Väderförhållandet idag var ganska okej förutom en periodvis ganska hård vind på sina ställen. Lite typiskt var det väl att det var mulet idag, eftersom det var så jättefint och soligt igår, men men, ganska skönt med mulet när man ska springa.
I morse laddade jag med havregrynsgröt och igår kväll till och med med pasta till middag... Inte igår som jag åt så mycket kolhydrater!

För att sammanfatta hur loppet gick kan jag säga att det var nog mitt bästa genomförda lopp faktiskt. Sprang på snittet 5,33 minuten. Skapligt iallafall eftersom jag är van att prestera på tok för mycket i början och sedan tappa tid i slutet när jag springer lopp.

Det hjälpte mycket att jag var helt och hållet mentalt förberedd på alla uppförsbackarna som kommer en efter en och aldrig tycks ta slut, ända från Apelrödsvägens början till korsningen över Onsalavägen. När vi sedan efter ca 6 km kom till stranden via Orsnäsvägen, var första gången jag började känna mig något mör. Mjölksyra var bara förnamnet. Det var sen motvind hela vägen upp till församlingshemmet, bara ca 2 sista kilometrarna, men urk vad jobbig sista backen vid Organistvägen är... Varje år! Det är så man kan kräkas, fy!

Men som vanligt, smärtan glöms bort så fort man är i mål och det är alltid lika jäkla gott när ett lopp är gjort! Och för att inte glömma KUL! Det är väl det viktigaste trots allt! Annars skulle man ju inte springa.

Nu är det bara 14 dagar kvar till Gbg varvet! Spännande som bara den! Jag längtar!

Jonis har passerat 9 månader

9 månader har gått sedan den där underbara dagen i slutet av juli, då vi för första gången höll vår lille Jonis i famnen. Det är inte klokt vad fort tiden går! Ibland vill jag bara stoppa tiden... Som jag har sagt förut, är det ändå en märklig känsla att vi "bara" har haft Jonis i 9 månader och ändå känns det som att vi alltid har haft honom. Tiden innan är liksom suddig...

Bara några minuter gammal

9 månader och lite över 9 kilo tung. Nu börjar en personlighet komma fram mer och mer för varje dag. En liten egen människa med egna och unika egenskaper utvecklas. Det är så spännande att få vara med på den resan!

Stå upp i sängen är ett än så länge nytt påfund. Jättekul!

Nu kryper Jonis för fullt dit han vill, drar sig upp till stående med hjälp av både stolar och bord och annat som finns till hands. Samtidigt som koncentrationen ligger på det motoriska planet skrattar han undertiden han far runt, nästan som att han kvittrar och ständigt ger upp höga glädjetjut åt det mesta runt omkring som verkar spännande.

Under bordet kan man hitta både det ena och det andra

Vi håller på att sätta upp grindar i hela huset. Ja, det känns faktiskt som att hela huset blir inhägnat i olika små hagar eller nåt. Vi har ju en del trappor i vårt hus, närmare bestämt tre stycken som måste hindras för att en vild bebis framfart. Det betyder hela fem grindar! På källarplanet sätter vi faktiskt inga grindar har vi sagt. Där får vi hålla koll om Jonis "är lös" där. Sladdar får monteras upp, ömtåliga saker i låg höjd får ställas undan och det får dammsugas i stort sett varje dag för att undvika små saker i munnen. (Eller damm, katthår eller annat smått och gott, urk!)

Grindar på köksplanet

Grinden upp till vardagsrummet på andra planet

Samtidigt som tempot ofta är på högvarv har det också visat sig att Jonis gillar att sitta långa stunder och greja, pilla med någon leksak för sig själv. Han sitter och tittar, känner, klämmer, vrider och vänder och smakar på olika saker som verkar vara spännande för stunden. Ett gott tålamod kanske det tyder på, vem vet? Hoppas, hoppas...

Katterna är just nu Jonis bästa kompisar och om han får välja, är Otto favoriten. Han är den enda av katterna som stannar kvar en liten stund så man kan få känna och nypa lite päls... Stackars lille tjocke, synskadade Otto, han är för mesig den katten.

När vi ska gå ut och kläderna ska på, visar Jonis numera ett litet humör som han inte har gjort tidigare. Han gör sig till en båge genom att spänna hela kroppen samtidigt som han skriker rakt ut i ilska en stund. Lille vän! Jag förstår honom faktiskt. Jag är också såå trött på alla dessa kläder som måste tas på hela tiden fast det snart är maj. (!) Sen kommer nästa dramatiska moment, att sättas ner i vagnen. Då blir det bågen igen och skrik en stund till. Samma sak när man ska i, i bilstolen. Att sättas fast är alltså ingen favorit just nu.

Att skratta, flirta och smälla av tandlösa leenden är något Jonis är väldigt duktig på och knappast någon slipper undan. Jonis har verkligen blivit en jättesocial kille. Det märks att det finns mycket människor runt Jonis, i hans liv. Ha ha, bara hans syskon utgör ju ett stort antal, så vidare konstigt är det kanske inte. Räknar man sen in syskonens kompisar, släktingar, vänner och bekanta som finns i vårt liv, blir det ju en hel del människor runt omkring Jonis kan man säga.

Jonis- oftast på ett strålande humör

Det är spännande att tänka på, om Jonis kommer växa upp till en supersocial människa som kommer älska att vara med andra människor eller om han tvärtom, just för att det finns så mycket människor runt omkring, hellre kommer välja att dra sig undan och välja lugn och ro och värdesätta tid för dig själv... Ja, spännande, verkligen! Men lagom social måste ändå vara bäst, tänker jag.

Som sagt har Jonis utvecklat förmågan att smila in sig hos de flesta han kommer åt. I kassakön till exempel, kan man passa på att dela ut ett leende eller varför inte två när man ändå håller på. En dag när jag stod med Jonis i kundvagnen i kassakön på ICA Maxi, kom en liten äldre dam plötsligt fram till mig och ursäktade sig och sa: "Jag vill bara säga en sak. Din lille pojke har verkligen förgyllt min dag, nej förresten hela min vecka, genom sina leenden till mig. Jag blir alldeles varm av glädje i hela kroppen av att se honom."
Jag som inte ens hade inte märkt att Jonis hade smilat och tittat åt hennes håll, blev alldeles rörd av hennes ord, tänkte att hon kanske var ensam och inte inte fick så mycket leenden av någon i sitt liv. Sorgligt, men ändå mysigt att Jonis kunde ge henne glädje en liten stund i allafall.

Ja, Jonis ger verkligen oss alla i familjen glädje varje dag. Han är en sån otrolig glädjespridare! Bara på morgnarna till exempel! Varje morgon ungefär vid åtta, väcks jag av den allra ljuvligaste väckarklockan, Jonis som ligger och jollrar för sig själv. Så fort jag möter hans blick får jag det allra bredaste lyckligaste tandlösa leendet. Finns det nåt mer underbart? <3