Jonis har passerat 9 månader

9 månader har gått sedan den där underbara dagen i slutet av juli, då vi för första gången höll vår lille Jonis i famnen. Det är inte klokt vad fort tiden går! Ibland vill jag bara stoppa tiden... Som jag har sagt förut, är det ändå en märklig känsla att vi "bara" har haft Jonis i 9 månader och ändå känns det som att vi alltid har haft honom. Tiden innan är liksom suddig...

Bara några minuter gammal

9 månader och lite över 9 kilo tung. Nu börjar en personlighet komma fram mer och mer för varje dag. En liten egen människa med egna och unika egenskaper utvecklas. Det är så spännande att få vara med på den resan!

Stå upp i sängen är ett än så länge nytt påfund. Jättekul!

Nu kryper Jonis för fullt dit han vill, drar sig upp till stående med hjälp av både stolar och bord och annat som finns till hands. Samtidigt som koncentrationen ligger på det motoriska planet skrattar han undertiden han far runt, nästan som att han kvittrar och ständigt ger upp höga glädjetjut åt det mesta runt omkring som verkar spännande.

Under bordet kan man hitta både det ena och det andra

Vi håller på att sätta upp grindar i hela huset. Ja, det känns faktiskt som att hela huset blir inhägnat i olika små hagar eller nåt. Vi har ju en del trappor i vårt hus, närmare bestämt tre stycken som måste hindras för att en vild bebis framfart. Det betyder hela fem grindar! På källarplanet sätter vi faktiskt inga grindar har vi sagt. Där får vi hålla koll om Jonis "är lös" där. Sladdar får monteras upp, ömtåliga saker i låg höjd får ställas undan och det får dammsugas i stort sett varje dag för att undvika små saker i munnen. (Eller damm, katthår eller annat smått och gott, urk!)

Grindar på köksplanet

Grinden upp till vardagsrummet på andra planet

Samtidigt som tempot ofta är på högvarv har det också visat sig att Jonis gillar att sitta långa stunder och greja, pilla med någon leksak för sig själv. Han sitter och tittar, känner, klämmer, vrider och vänder och smakar på olika saker som verkar vara spännande för stunden. Ett gott tålamod kanske det tyder på, vem vet? Hoppas, hoppas...

Katterna är just nu Jonis bästa kompisar och om han får välja, är Otto favoriten. Han är den enda av katterna som stannar kvar en liten stund så man kan få känna och nypa lite päls... Stackars lille tjocke, synskadade Otto, han är för mesig den katten.

När vi ska gå ut och kläderna ska på, visar Jonis numera ett litet humör som han inte har gjort tidigare. Han gör sig till en båge genom att spänna hela kroppen samtidigt som han skriker rakt ut i ilska en stund. Lille vän! Jag förstår honom faktiskt. Jag är också såå trött på alla dessa kläder som måste tas på hela tiden fast det snart är maj. (!) Sen kommer nästa dramatiska moment, att sättas ner i vagnen. Då blir det bågen igen och skrik en stund till. Samma sak när man ska i, i bilstolen. Att sättas fast är alltså ingen favorit just nu.

Att skratta, flirta och smälla av tandlösa leenden är något Jonis är väldigt duktig på och knappast någon slipper undan. Jonis har verkligen blivit en jättesocial kille. Det märks att det finns mycket människor runt Jonis, i hans liv. Ha ha, bara hans syskon utgör ju ett stort antal, så vidare konstigt är det kanske inte. Räknar man sen in syskonens kompisar, släktingar, vänner och bekanta som finns i vårt liv, blir det ju en hel del människor runt omkring Jonis kan man säga.

Jonis- oftast på ett strålande humör

Det är spännande att tänka på, om Jonis kommer växa upp till en supersocial människa som kommer älska att vara med andra människor eller om han tvärtom, just för att det finns så mycket människor runt omkring, hellre kommer välja att dra sig undan och välja lugn och ro och värdesätta tid för dig själv... Ja, spännande, verkligen! Men lagom social måste ändå vara bäst, tänker jag.

Som sagt har Jonis utvecklat förmågan att smila in sig hos de flesta han kommer åt. I kassakön till exempel, kan man passa på att dela ut ett leende eller varför inte två när man ändå håller på. En dag när jag stod med Jonis i kundvagnen i kassakön på ICA Maxi, kom en liten äldre dam plötsligt fram till mig och ursäktade sig och sa: "Jag vill bara säga en sak. Din lille pojke har verkligen förgyllt min dag, nej förresten hela min vecka, genom sina leenden till mig. Jag blir alldeles varm av glädje i hela kroppen av att se honom."
Jag som inte ens hade inte märkt att Jonis hade smilat och tittat åt hennes håll, blev alldeles rörd av hennes ord, tänkte att hon kanske var ensam och inte inte fick så mycket leenden av någon i sitt liv. Sorgligt, men ändå mysigt att Jonis kunde ge henne glädje en liten stund i allafall.

Ja, Jonis ger verkligen oss alla i familjen glädje varje dag. Han är en sån otrolig glädjespridare! Bara på morgnarna till exempel! Varje morgon ungefär vid åtta, väcks jag av den allra ljuvligaste väckarklockan, Jonis som ligger och jollrar för sig själv. Så fort jag möter hans blick får jag det allra bredaste lyckligaste tandlösa leendet. Finns det nåt mer underbart? <3